Den Svenska Avundsjukan; myt eller verklighet?
10 September, 2008 – 11:55“Den Svenska avundsjukan” är ett uttryck jag ofta läser om. Egentligen gillar jag inte uttrycket; betyder det att Svenskar är ett speciellt avundsjukt folk? I bloggosfären diskuteras uttrycket ofta då många läsare lämnar fruktansvärt elaka kommentarer och till och med dödshot till bloggare de inte riktigt håller med. Ofta pratas det då om att det är den Svenska avundsjukan som har tittat fram. Håller ni med om att vi Svenskar ofta är avundsjuka på andra som har valt en lite annorlunda väg i livet eller har lyckas lite bättre än oss själva, eller är det bara en myt?
Efter att ha bott i USA måste jag nog säga att det verkar (tyvärr) som om den sk. “Svenska avundsjukan” och jantelagen existerar. Sverige är ett mer homogent samhälle där det är villa, volvo och vovve som gäller. Inte för att det är något fel med det i sig, det bara det att i Sverige sticker inte många människor direkt ut, utan man är helt enkelt som “alla andra” och det är också det som är målet för de flesta. Ingen ska tro att dem är nåt. Allt och alla ska vara på ett visst sätt, annars uppfattas man som konstig eller mallig. Jag skulle vilja påstå att Svenskar helt enkelt är mer negativa än t.ex. Amerikanare.
När jag berättade för mina närmaste att jag skulle flytta till USA vet jag inte hur många bittra och negativa kommentarer jag fick höra, ofta på omvägar; “Jaha, hur ska det gå?”, “Hur ska hon ha råd med det egentligen?”. Var lite deprimerande att få höra det. Varför kunde folk inte vara glada för min skull? Jag tvingade ju knappast dem att åka till hemska USA! Istället för att klaga eller kommentera negativt på andra kan man väl bara säga “Jaha!” med en normal ton? Eller varför säga någonting alls? Nä, något ska det nog finnas att klaga på! Tråkigt, speciellt när man får höra sådana kommentarer från ens närmaste. Men är attityden typiskt Svensk? Tyvärr verkar det som det.
Här i USA är det mer vanligt att folk ser livet lite som en tävling; folk är vana vid att människor vill sätta sina barn i den absolut bästa skolan eller klättra så högt upp på karriärsstegen som möjligt. Och när någon lyckas får man en klapp på axeln och “great! I’m so happy for you!” istället för ett Svenskt och ibland falskt; “aha, kul!” för att sedan gå och prata skit om personen i fråga. Att “lyckas” är något de Amerikanare flesta vill och de uppmuntrar andra till att lyckas, att fortsätta framåt. Jag gillar faktiskt den inställningen till livet. Den känns mer genuin och öppen, även om det är naturligt att inte “alla” människor kommer lyckas, men man låter alla iallafall folk försöka och uppmuntrar andra till att göra det samma istället för att prata bakom ryggen (eller som i bloggosfärens fall, lämna elaka eller negativa kommentarer).
Även efter att jag har flyttat till USA skulle jag vilka påstå att jag har fått utstå lite av den Svenska avundsjukan, till och med tusentals mil hemifrån! Folk i min närhet har kommenterat på mitt bloggande och de förstår inte hur jag kan skriva en så pass “öppen” blogg på nätet där jag “lämnar ut mig själv” och skriver om vad jag gör dagarna i ända. Jag har inget emot att diskutera bloggens vara eller icke vara, men skriv för tusan ett mail eller en kommentar och prata med mig om det istället för att prata bakom ryggen! Är detta kanske den Svenska avundsjukan som kikar fram igen? Eller är det helt enkelt oförståeligt att min lilla blogg lockar hundratals läsare varje dag?
Vill också tillägga att jag bloggar inte om varenda lite sak som händer i mitt liv här på bloggen, det vet folk som känner mig i verkliga livet, så ingen kan komma och säga att jag skriver “för mycket” eller för ingående. Det är till och med ofta jag håller tillbaka fastän jag skulle vilja kräkas ut alla hemskheter folk i min närhet gör eller säger. Men nä, jag håller tillbaka och skulle aldrig få för mig att lämna ut någons namn.
För det andra tror jag dessa “negativa” personer uppenbarligen inte har förstått grejen med att blogga. Att blogga för mig handlar om att dela med mig av mitt liv till världen. Ingen behöver läsa om vad jag åt till frukost i morse, det är faktiskt helt frivilligt att gå in på min blogg! Och om någon nu helt enkelt är så nyfiken på vad jag gör, go ahead, läs min blogg, för jag uppdaterar flera gånger om dagen och ibland tror jag faktiskt läsarna tycker min blogg är.. ja, just det; intressant att läsa!
Vi gör alla val, och jag har valt att blogga. Jag älskar att bloggar är så öppna, jag kan påverka, dela med mig, och allra viktigast; det är så fruktansvärt kul! Och på det har jag dessutom en (om en väldigt liten) plats på internet som är min där jag kan få uttrycka mig som jag vill och kanske hjälpa andra på vägen som också är sugna på att åka till USA och förverkliga sina drömmar.
Tror ni som jag att både bloggen och den sk. “Svenska avundsjukan” är här för att stanna?
jag längtar SÅ mkt också! men jag är lite orolig för hur tärnklänningarna kommer se ut till annelis o min hårfärg.. dom var...
va snygg den är hörru, verkligen!! 
17 Responses to “Den Svenska Avundsjukan; myt eller verklighet?”
Grymt bra skrivet!:D
By Wysteriia on Sep 10, 2008
couldn’t say it better myself…I have had some of the same reactions and I believe it’s definitely here to stay. great blogg..
By Anna Stenkvist on Sep 10, 2008
Det far du garna gora..
By anna on Sep 10, 2008
Japps.. (tyvärr) har du slagit spiken på huvudet. Det finns definitivt en avundsjuka och det är fult att vara duktig eller “bättre” än någon annan på något. Jag har också alltid ratat denna “negativa” inställning .. jag menar varför ska människor inte söka efter sina drömmar och uppfylla dem? Det är ju helt sjukt och ologiskt! Vad mer kan man önska sig än att ens vänner ska vara lyckliga?
By gfk on Sep 10, 2008
Haha man känner igen de där, va ska du i USA o göra o hit o dit. Såklart de e avundsjuka för de inte vågar att göra de, lr uppnå sina drömmar. Har inte ångrat en sekund att jag flyttade hit även om jag har höga studielån! Det e ju himlans trevligt att bo i detta land :)..
Kram
By Anna on Sep 10, 2008
Jag ar glad att du bloggar, annars hade jag ju inte kommit i kontakt med dig
Vi som tog examen ihop, fast i tva olika stader…men anda i samma stat.
By Veronica on Sep 10, 2008
Det var det bästa blogginlägget jag har läst på mycket länge! Och jag läser en hel del bloggar! Jag är så trött på alla mallar och mönster som man borde passa in i. Varför inte skapa egna uppfattningar, mål och visioner om hur du vill leva ditt liv istället, utan att lägga in andras värderingar i det. Hur många ställer sig frågorna; Vad vill jag? Hur vill jag leva mitt liv? Vem vill jag vara? Och hur många skaffar sig villa, volvo, vovve och 1.6 barn i förortsradhuset, för att det är så man ska och borde göra? I love the American way to be proud of who you are and what you achieve! Åt fanders med den svenska avundsjukan och Jantelagen!
Go for it, Bettan!
By Martina on Sep 10, 2008
Känner igen mig otroligt i det du skriver! Jag har bott utomlands under de senaste 7 åren och varenda gång jag åker till SV på semester så får jag samma vibbar (speciellt när man pratar med en ny människa, t.ex på en förfest eller ngt). De frågar vad man gör, man berättar att man bor i Kina, och PANG! Man får ett ansträngt leende, på sin höjd ett ‘jaha, så kul för dig då’ och sen försvinner de illa kvickt. Det är precis som om folk är rädda för att höra om andra människors erfarenheter?
Mina kompisar brukar förklara det för mig som att ‘de är väl rädda att du ska tycka att de, som har bott i SV hela tiden’ är tråkiga jämfört med dig..’ Men jag tycker att detta är en lam ursäkt. Vem orkar sitta och jämföra sig själv med andra hela tiden? Det är väl ingen tävling om vem som har gjort mest?
Jag tror att det döljer sig en hel del dålig självkänsla bakom den svenska avundsjukan.
By Jonna on Sep 12, 2008
Bra blogg förresten -hittade den nyss! Är din pojkvän från Taiwan?! *Nyfiken*
By Jonna on Sep 12, 2008
Som sagt huvudet på spiken.
Det verkar vara tabu att vara framgångsrik i Sverige. Att inte folk kan vara lite glada för andra.
Jonna säger det helt rätt. Jag har också fått många mystiska reaktioner i Sverige. Så fort man säger att man bott i USA (och tyckt om det) så drar vissa fram den värsta skräckhistorian om hur hemskt det är där. Hallå?
By Andreas on Sep 19, 2008
jag är en utlänning som bott i Sverige i snart 20 år, kommer från en muslimsk kultur där man ser på lycka, pengar, och förmågångar som en gåva från Gud(Allah), som han ger till dem han vill(som ett test) för att se hur tacksamma de är och om man delar med sig till andra.
jag har som dig upplevt den svenska Svartsjukan och tycker den är svår hanterlig. men ännu svårare
för mig är att förstå den glädje den svartsjuke visar när man misslyckas med någonting.
I min kultur ses misslyckande också som ett test från ovan.
Avundsjukan är fruktansvärt destruktiv.
tack för att du skrivit om detta ämne
By Baz on Oct 9, 2008
Har bott i ett antal andra länder, men aldrig upplevt så stark avundsjuka som i Sverige - vet inte vad det beror på riktigt. Det går till och med så långt att svenskar uppmuntrar “medelmåttor”,så de kan slippa avunden.
När jag växte upp här så tyckte jag ofta att jag fick “skit” för det som var bra hos mig (är tex en person med egen stil & stark utstrålning) & inte förräns jag flyttade utomlands fattade jag att det var BRA saker. Här blir det liksom bakvänt på nåt skumt sätt. Ju mer nån är av något, desto mer blir man tillplattad (och då menar jag inte att vara en narcissistisk idiot, utan verkligen BRA egenskaper…)
By Kristina on Jan 23, 2009
WOOW vilken bra blogg!
Jag vill VERKLIGEN flytta till USA, är också trött på kalla tråkiga avundsjuka Sverige!
Jag tycker att amerikaner är bland de roligaste, pratigaste, gladaste och mest genuina människor jag vet!
By Mari on Feb 9, 2009
cool artikel jag håller med dig
By vanessa on Mar 10, 2009
My friend sent me your blogg and I am glad I have read it as it sums up what has been happening to me at work in Sweden!I have been living in Sweden for three years and in general its been a positive experience! However realising that the problems i have at work is based on sheer jealous has been such a shock to me! I say life is what you make it and I encourage everyone to do what is right for them! So enjoy life!
By Pam Southwells on Mar 28, 2009
Hej,
hittade din blogg efter en googling på “Den svenska avundsjukan”
jag hade aldrig hört utrycket innan det dök upp i en frågesport.
Jättebra läsning btw!
du verkar inte gilla generaliseringar men du sammansvetsar hela sverige med dina upplevelser av folk, förvisso, det är din blogg, och du kan ha rest runt i sverige och upplevt “avundsjukan” överallt, men jag har rest och bott/jobbat i europa och det är inget särpräglat Svenskt med det beteendet.
Det jag tror
(Mer generaliserningar) är att svenskar har kanske en viss mentalitet, som du skrev “Du ska inte tro att du är något”, det är en djup filosofisk tanke egentligen, därför att “på riktigt” är ingen något, men då de flesta inte tänker på det tar det sig i uttryck och tolkas som missunnande och tom illvilligt ibland.
Anser du att den svenska avundsjukan är en negativ egenskap? uppenbarligen, men varför är inte det ett karaktärsdrag som är lika individuellt som något annat, 9 miljoner människor i världen är en minoritet, och alla subkulturer har stränga regler om hur man ska vara. converseskor, palestinasjal, tajta jeans, popkofta, randiga tröjor, rosa skjortor backslick. mycket monotoma och likriktade, inget individuellt där.
generalisera inte nationaliteter, låt varje individ visa sig, för om du anser att varje svensk du snackar med har “avundsjukan” så ger du personen karaktärsdrag som den kanske inte har.
Inget illa menat men jag citerar en kommentar:
“Jag är så trött på alla mallar och mönster som man borde passa in i. Varför inte skapa egna uppfattningar, mål och visioner om hur du vill leva ditt liv istället, utan att lägga in andras värderingar i det.”
Det är en persons idé/Värdering..en mall och mönster för hur man ska leva sitt liv.
Nästan lite Zen, “du kan inte uppnå det aktivt, men du kommer inte nära det genom att vara passiv”
Poängen är, stjärnorna på himmlen är inte grupperade i olika former, vilket vi kanske inte borde, det är vi i våra hjärnor som bildar mönstren, vi gör det också med människor, vilket vi absolut inte borde.
By Staffan on Aug 3, 2009
You do realise you’re insulting yourself with this post, don’t you? Or have you disowned yourself as Swedish already? Odd how stereotypes work, isn’t it…
By M on Dec 25, 2009