MyLifeAfterSweden.com

Baby-boom och Framtidsplaner

Många lite mindre privata bloggar som jag läser handlar dom allra flesta om barn, giftermål eller liknande enligt mig “vuxna” teman. Känner mig helt förvirrad och lite efter när många av mina gamla klasskompisar bloggar om barnkläder och graviditetsveckor. Många av mina kompisar är redan inne på sitt andra barn och har villa, volvo och vovve sen flera år tillbaka, trots att vi är jämngamla. Jag har en skruttig bil, två katter och en sambo. Ok, jag kanske inte är så annorlunda ändå. Men jag känner mig annorlunda iallafall.

Denna baby-boom dom senaste åren kan väl bara betyda en sak; jag tror jag håller på att bli gammal. Självklart känner jag lite press också när alla runt omkring en har eller ska ha barn. Dessutom är det ibland lite svårt att umgås med bekanta som har barn som är mest intresserade av att diskutera barnmat eller barnvagnar (no offense :P). Men jag förstår ju att dom vill umgås med likasinnade, vem vill inte det? Men det är så svårt att relatera till sånt när man själv inte har barn. Jag vet ju knappt hur man sätter på en blöja, ännu mindre vet jag varför man räknar veckor när man är gravid. Och jag hänger inte på Familjeliv.se så jag har ingen aning om vad “bim” står för (beräknad icke mens, tack Lilian!).

Är det bara jag som drömmer om en rundresa i Australien istället för en kotte? Har så mycket jag vill göra innan jag känner att det är dags. Men när alla runt omkring en har barn undrar jag ju såklart om det är jag som är konstig. Mitt i denna baby-boom känner jag mig lite ensam. Är fortfarande barnslig och en aning oansvarig. Inte skulle jag vara redo för att trycka ut en unge och ännu mindre ta hand och uppfostra en när jag inte ens orkar ta hand disken efter att jag har lagat kvällsmat? Ok, kanske en dålig jämförelse, men ni förstår vad det är jag försöker säga?

Jag är inte redo. Ännu. För jag vill ju ha barn, det vet jag, men vet bara inte när. Undrar alltid vad som skulle krävas för att jag ska vara redo. Har alltid trott innan jag ens tänker tanken så ska dessa 5 saker vara uppfyllda, förutom att jag och min sambo ska vara mentalt redo, så ska jag: 1) Jag ska vara klar med min utbildning 2) Ha ett skapligt jobb eller iallafall stabil inkomst 3) Ha rest till mina drömresemål (Australien, Kina, Sydamerika, Canada, Thailand m.m.) 4) Ha köpt hus 5) Ha mer tid.  

Har skrivit förut om hur man vara måste miljonär för att kunna köpa hus här i Bay Area, så hus blir det inte på riktigt länge ifall vi bor kvar här. Men utan dom 5 kriterierna kan jag inte ha barn. Så är det. Tycker ni jag är lite väl petig?  Jag vill helt enkelt ge mina barn en bra och stabil uppväxt. Vill ha både tid och pengar att spendera när jag väl har barn. Vill visa dom världen och kunna åka hem och hälsa på Mormor och Morfar flera gånger per år (oj, den sista biten av den meningen var läskig att skriva :P).

Mamma Bettan? Kan ni tänka er mig med ett barn på axeln?

Kanske är min sits lite annorlunda jämfört med mina Svenska kompisar hemma i Sverige som redan har fått barn eller är snart ska föda. Dom bor redan nära sina föräldrar och staten erbjuder ett riktigt brett välfärdspaket som inte existerar här i USA. Så tryggheten finns där redan. Så för att kunna ha barn måste jag helt enkelt känna mig trygg. Det är så mycket mer jag känner att jag vill ge då dom inte växer upp i Sverige. Som en Svensk-talande förskola och/eller skola t.ex (som dessutom kostar skjortan, kan jag också tillägga).

Ni andra Svenska tjejer boendes USA eller utlandet som inte planerar att flytta hem till Sverige och klockan har börjat ticka lite smått.. Känner ni igen er? Eller är jag helt ute och cyklar? Alla kommentarer välkomnas såklart!