MyLifeAfterSweden.com

Om Förlovning i USA/Taiwan/Sverige

OBS! Varning för extremt LÅNGT inlägg

Lilian påminde mig idag på MSN om mitt förlovningsinlägg som jag lovade att posta för år och dar sedan! Halvfärdigt har det legat här i Wordpress allt för länge, så jag tänkte det var dags att fixa ihop det sista och posta det. Här kommer det;

Efter att ha bott i USA i över 3 år och varit tillsammans med en Amerikan/Taiwanese ungefär lika lång tid, har jag verkligen insett att det är riktigt komplicerat att förlova sig. Eller ens tänka i dem banorna.

Anledningen till att det är så komplicerat är just för att även om vi vill förlova oss och pratar om det stup i kvarten nästan varje dag, speciellt då vi nästan är som ett gift par redan, är för vi har 3 kulturer vars olika seder och traditioner ser det här med förlovning och giftermål lika olika. Det blir en kulturkrock helt enkelt.

Men då tänker väl säkert ni, ingenting står väl i vägen för ett pars kärlek? Och ja, det håller jag delvis med om. Men jag kan säga att kulturkrockar hjälper ju inte en på vägen, direkt
Jag är ju uppvuxen i Sverige och den väldigt avslappnade attityden när det gäller giftermål och förlovning gillar jag väldigt mycket. Hemma kan man vara tillsammans i mer än 10 år och att ha barn utan att varken känna press på att gifta sig eller förlova sig. Och vill man förlova sig kan man med sin partner “bestämma sig för det” och gå och köpa ringar tillsammans nästa dag om man känner för det. Och man kan kan vara förlovad eller gifta fler gånger per liv. Mannen eller kvinnan kan fria. Man kan göra nästan precis som man vill, och ingen bryr sig nämnvärt hur det går till eller ens om det går till.

Här i USA börjar ofta kvinnor bli stressade om dem inte är gifta åtminstone när dem är runt 28. “- My biological clock is ticking!” har ni väl hört förut? Känner också många som gift sig så tidigt som 20 eller 21, vilket är ganska ovanligt att se i Sverige. Här ska oftast mannen fria på ett överraskande sätt på det gamla klassiska viset på ett knä. Oftast har man också Engagement-party efter man har förlovat sig och bachelor/bachellorette-party innan bröllopet. Man brukar inte vara förlovade allt för länge innan man gifter sig, max ett par år. Det är faktiskt så man ser i många Amerikanska filmer; många tjejer drömmer om deras livs viktigaste dag sen dem är små, bröllopet, då man får klä upp sig så stå i centrum en hel dag så det är inte konstigt att Amerikaner är lite fixerade vid förlovningar och bröllop. Och ringen som mannen ger till sig framtid hustru när han friar ska i regel kosta 3 gånger hans månatliga inkomst. Yikes!

I Taiwan går det lite annorlunda till. Planeringen börjar nästan direkt då man skaffat sig en pojk- eller flickvän. Redan då, ung som gammal börjar ens mamma och pappa tjata på sitt barn (i detta fall pojke):

“- Nu när du har flickvän måste du se till att avsluta din utbildning fort så du kan skaffa ditt ett bra jobb som betalar bra så du kan försörja din framtida fru när ni gift er”.

Denna press börjar nästan direkt om man är över 18, för då är det seriöst. Hela grejen är alltså att killen måste kunna försörja sin framtida fru innan dem gifter sig. Killen friar oftast till tjejen, men det är inte lika fancy och glamoröst som i USA. När man förlovat sig måste man också ha en sk. Engagement-party med middag en massa speciellt traditionella Taiwanesiska maträtter och släkten måste flygas in. Då berättar man oftast också vilket datum man gifter sig på. Oftast gifter man sig inom 6-12 månader efter festen.

Så har man pojk eller flickvän i Taiwan är det mer seriöst. Det är inte i Sverige då många har säkert en 5 längre förhållanden innan man förlovar sig eller gifter sig. I Taiwan har man kanske max 2, och i många fall 1 partner innan man gifter sig. Jag säger inte att den ena kulturen är bättre eller sämre än den andra, utan bara att det är stora skillnader. I Taiwan tar man helt enkelt det mer seriöst att vara tillsammans med någon och det är inte lika laid-back som i Sverige.

Så att försöka förlova sig för oss är lite komplicerat. Egentligen tycker jag det inte alls är komplicerat för mig, allt blir ju vad man gör det till. Vi har ju varit tillsammans i snart 4 år och bott ihop i mer än 3 och praktiskt taget känner oss som gifta, men min sambo vill göra det här på sitt sätt säger han.

Först tycker han att han inte tjänar tillräckligt med pengar för att vi ens ska kunna planerat något bröllop. Han säger hela tiden att jag ska ha MINST en $3,000 ring. Första gången jag hörde det blev jag otroligt chockad och trodde han skojade. Jag kan ju knappt gå runt med min Burberry plånbok han gav mig i 2006 som kostade $225 för jag är så rädd om den. Hur ska jag kunna gå runt med en 20,000 kronors ring på fingret? Totalt onödigt. Nej, ge mig en enklare ring, så länge den glänser lite är jag nöjd. Jag har aldrig fokuserat så mycket pengar, men för honom är det viktigt.

Så den här fixering med pengar tycker jag personligen är lite tragiskt. Men det är inte hans fel, det kommer från både den Amerikanska och Taiwanesiska traditionen. Jag har aldrig haft speciellt mycket pengar i mitt liv så för mig är det nästan det sista jag fokuserar mig på, men för honom är det viktigt. Och dessutom har ju jag också en utbildning och inkomst! Varför ska han stå för allt? En väldigt gammaldags syn på äktenskapet känns det som. Iofs. vet han att jag vill flyga hit hela min familj vart än vi har bröllop, och att allt kommer kosta skjortan om vi ska gifta oss här. Och vill vi ens ha ett medelstort bröllop (vilket jag faktiskt skulle vilja ha, men inte ett måste) kommer det kosta $$$ som ni säkert förstår. Och han vill känna att vi har råd innan vi förlovar oss. Jag försöker verkligen förstå hur han tänker, men för mig räcker vår kärlek och pengar spelar verkligen ingen roll. Dessutom måste man inte, iaf enligt mig, gifta sig bara för man är förlovad, men som sagt, för honom är det annorlunda. Han säger att förlovar vi oss då är det 100% säkert att vi gifter oss och ganska så snart efter det dessutom.

Sen det där med förlovningsfesten som måste ordnas om vi förlovar oss. Det kostar också dessutom. Då måste han ta ledigt från jobbet och vi båda flyga till Taiwan och ha festen där, och det kostar iom. att han inte har någon semester att ta ut, så han måste ta obetald, plus flygbiljetterna till Taiwan. Jag ska dessutom ha på mig nån speciell traditionell klänning (lite coolt! :)) på festen och lite sånt som ska ordnas.

Och förresten undrar många här i USA varför vi inte är förlovade ännu. Vi har ju varit tillsammans såååå länge och bott tillsammans sååå länge. Och det skapar ju förstås press. Varför? Jo, för dem har ju en poäng. Klart jag börjar undra ibland om han verkligen är så redo som han säger att han är och om det verkligen är pengar han går runt och väntar på eller om det är något annat han som håller honom tillbaka. Och jag blir frustrerad och undrar hur hur länge jag ska behöva vänta, hur mycket mer pengar han måste tjäna och känner mig som en gammal Amerikanska kvinna som bönar och ber sin pojkvän om att få gifta sig snart. Känner mig riktigt otålig och som en dålig människa. Men när vi pratar om det så mycket så såklart retar det mig lite. När händer det? Vi är ju båda redo.

Ibland är det väldigt frusterande att veta att det är pengar som håller tillbaka honom. Vad är pengar liksom? Betyder ju inte ett jota. Vet inte hur många par jag känner i Sverige som förlovat sig men inte heller varit speciellt rika. Vad har pengar med förlovning att göra?

Otroligt mycket, säger han. Jag suckar och säger att det inte borde betyda något. Men jag har ju ingen rätt att säga det när jag vet att han har växt upp i USA och Taiwan som inte alls är lika tillbakalutande när det gäller sånt här som vi är i Sverige. Jag gillar den attityden jag har växt upp med i Sverige faktiskt. Jag tycker fler länder borde ha lite mer liknande attityd när det gäller äktenskap. Jag tror fler par isf. skulle vara lyckligare och alla skulle inte ha så bråttom med att gifta sig och skaffa barn med “fel” person.

Och sen vill min sambo överraska mig har han sagt. Han vill absolut fria och göra det på “hans sätt”, vad nu det är. Grejen är att det är vääldigt svårt att överraska mig med vad som helst. Jag har oftast en ganska så bra känn på sånt där. Hitills har han bara lyckats överraska mig riktigt EN endaste gång, och det var i 2006 på min födelsedag då han hade fixat ett sånt där “Birthday-surprise party”. Så jag vet inte riktigt hur han ska kunna göra det igen…

Personligen skulle jag inte ha något emot och köra den Svenska versionen, prata om det, och sen åka bort och förlova oss. Vi vet ju redan att vi båda vill spendera resten av vårt liv tillsammans, så varför inte göra det så bekvämt som möjligt och strunta i alla dessa jobbiga traditioner och förväntningar? Men det vill han helst inte.. Och han tycker det är för “stort” att bara prata lite lätt om det och sen att gå och köpa ringar.

Förstår att säkert många av er tycker det är löjligt att allt handlar om pengar. Och jag håller med. Men det är ju min sambo vi pratar om som jag älskar så mycket. Och vill han göra det på sitt “sätt” väntar jag mer än gärna. Det finns inget rätt och fel när man jämför kulturer och jag försöker acceptera dem flesta traditionerna och samtidigt köra lite av min egna så gott det går att kombinera. Och jag vet att han försöker också och det är jag otroligt glad jag och tacksam för. Har aldrig träffat någon så flexibel och laid-back som han. Men när det gäller ett stort beslut som detta antar jag att han vill göra det på “sitt sätt”. Och det accepterar jag.

En dag händer det säkert! Och när det blir bröllop blir det stort kalas, det är jag nästa säker på.